Jag var runt 7 år när jag första gången stod på Judomattan (är 46 nu) och under hela min uppväxt har Judon varit en del av mig.
Jag tränade för att tävla och förstod inte vitsen med att hålla på med Judon om jag inte skulle satsa fullt ut på tävling.
När jag satsade på veterantävlingar för några år sedan insåg jag dock att kroppen inte höll för det.
Istället för att lämna Judon som jag gjort så många gånger förr så valde jag att delta i en satsning som Svenska Judoförbundet hade för kvinnliga Judokas, den hette K.U.L (Karriär,utveckling och ledarskap)
Det projektet gick ut på att man skulle hitta olika vägar inom Judon och fick mig att fundera kring vad jag ville göra.
Jag insåg då att jag ville satsa på ledarskapet och startade det vi då kallade Torsdagsgruppen.
En grupp för att lyckas behålla våra ungdomar som varken platsade i barngrupp eller vuxengrupp just som våra grupper såg ut då.
Torsdagsgruppen gav mig så oerhört mycket glädje och inspiration. Vi startade ungdomskommiten, Supergirlz och hade utbildningar/inspirationsträffar för att ungdomarna skulle liksom jag hitta sina roller inom Judon.
Jag måste säga att jag är oerhört stolt när jag ser dessa ungdomars utveckling och engagemang i klubben idag.
De tillhör numera seniorgruppen och flera av dem är utbildade assisterande tränare.
Efter Corona såg grupperna lite annorlunda ut och Torsdagsgruppen skapades aldrig på nytt utan jag behövdes bättre i Barn/ungdom på Måndagar.
Även här har jag funnit så mycket glädje och lärt mig massor genom barnen.
Att se barnen utvecklas och att se deras glädje på mattan när man kommer till klubben ger så mycket energi.
Men jag har kommit till en punkt där jag under en längre tid funderat på vad jag behöver prioritera.
Inte bara för att skapa tid för min man och mina söner utan också för min egen del och min egna utveckling.
Ibland behöver man stänga en dörr för att se vad som finns bakom nästa dörr.
Vi har dessutom fått nytt friskt blod i tränarstaben och jag tror att det kan ge barnen ännu mer kunskap och utveckling i Judon.
Det ger också mig möjligheten att gå vidare.
Jag kommer inte lämna klubben (FJK är en del av mig) utan jag kommer finnas som en resurs när det behövs och kanske kommer jag jobba lite i bakgrunden med andra saker som jag brinner för.
Jag får se vad som dyker upp bakom de dörrar som nu står på glänt.
Jag säger alltså inte hejdå utan på återseende //RoseMarie Tell
